Forskning om vibroakustisk terapi:
vetenskapen om lågfrekvent ljud.

Den terapeutiska användningen av lågfrekvent ljudvibration som levereras direkt till människokroppen har studerats i cirka trettio år (Skille, 1986). I början av 1980-talet byggde Skille och hans medarbetare det så kallade ”ljudbadet”: ett massagebord med högtalare direkt kopplade till dess yta. Personen som låg på den hörde traditionell repertoar rik på låga frekvenser – orgel, kontrabas, fagott – men fick också, mer svagt, vibrationen överförd rakt in i kroppen. Forskargruppen förstod att denna kroppsliga mottagning var den verkliga nyheten.

Det som följde var den systematiska separationen av det grundläggande, eller ”rot” ljudet, som huvudsakligen verkar på kroppsnivå, från det härledda ljudet byggt på övertoner, som huvudsakligen uppfattas genom örat. Genom att använda en frekvensgenerator som källa blir det möjligt att endast skicka exakta, rena sinusformade signaler – fria från övertoner – som kan verka direkt på den del av kroppen som behandlas.

Studier har visat att mjuka zoner resonerar vid de lägsta frekvenserna, medan högre frekvenser engagerar tunn muskulatur och ben (Griffin, 1983). Principen är enkel: allt resonerar, och människokroppen beter sig inte annorlunda. Stimulerad av distinkta lågfrekventa impulser, fungerar den som en stämgaffel, och går in i resonans i specifika zoner beroende på den skickade frekvensen (Kriscak & Raffaelli, 2010).

Att applicera en lågfrekvent källa direkt på kroppen använder genomträngningen av akustiska vågor för att, genom resonans, återställa naturliga vibrationer som av olika anledningar inte längre produceras normalt. Lågfrekvent vibration verkar på icke-auditiva vävnader genom mekanismer som involverar både de akustiska vågornas fysiska egenskaper – särskilt deras koherens – och många vävnaders biofysiska egenskaper: piezoelektricitet, halvledningsförmåga och den bipolära karaktären hos vatten och många organiska makromolekyler, inklusive DNA (Bistolfi, 2000).

Varje frekvens motsvarar en bestämd ton, och enligt logaritmisk lag kan ett ljudvärde tilldelas varje emitterad frekvens (Pierce, 1983). Ett flöde mellan 40 Hz och 50 Hz, till exempel, är lämpligt för att minska hypertonin i extensor- och flexormusklerna hos patienter med cerebral pares (Ruutel, 2002).

Forskning inom vibroakustisk terapi utvecklas särskilt i Kanada, vid Wilfrid Laurier University i Waterloo, och i Finland vid Jyväskylä universitet, där ett team koordinerat av professor Sulin Cheng vid institutionen för hälsovetenskaper utvärderade effekterna av lågfrekventa signaler på funktionell kapacitet, blodcirkulation och benmetabolism hos sköra äldre män och kvinnor (Cheng, Zheng, Sakari & Hietikko, 2009). Resultaten belyste en stor potential i de behandlade fallen.

Lågfrekvent vibration har sedan dess studerats vid senil demens med sömnstörning (van Os, Aziz, Schalkwijk, Schols & de Bie, 2012), där dess användning hade en markant positiv effekt på behandlade patienter, även i jämförelse med en parallell farmakologisk behandling.

En studie utförd av institutionen för arbetsterapi vid fakulteten för hälsa och välbefinnande vid Hiroshima University (Koike et al., 2012) testade om IVA kunde minska depressiva symtom hos femton äldre boende på vårdhem. Bedömt genom Mood Assessment Scale, trumhinnans temperatur, puls, artärtryck och aktigrafisk mätning, observerades en signifikant minskning av depressiva symtom och en förbättring av sömncykeln.

Beträffande rörlighet och balans dokumenterade Bautmans och kollegor (2005) förbättringar i muskelfunktion, balans och rörlighet hos institutionaliserade äldre personer, medan Bruyère och kollegor (2005) visade att lågfrekvent vibration förbättrar balansstörningar orsakade av muskulär asteni och vestibulärt underskott, vilket ökar motorisk kapacitet och gång, med en följdriktig minskning av risken för fall och frakturer (Bistolfi, 2009).

En av de mest genomgående uppmuntrande tillämpningarna av IVA rör autism. I en studie utförd i Kolkata 2008 (Dutta Roy, Kakali & Ghost) bedömdes autistiska beteenden före och efter IVA-sessioner med hjälp av Vineland Social Maturity Scale, Gilliam Autism Rating Scale och Autism Behavior Anchor Rating Scale. Alla tre skalor visade en positiv effekt av IVA på autistiska beteenden.

En doktorsavhandling från 2011 vid institutionen för kommunikation och psykologi, Humanistiska fakulteten, Aalborgs universitet (Bergström-Isacsson) undersökte effekterna av IVA kombinerat med ljudstimuli på kontrollen av autonoma nervsystemets funktioner och på kortikala emotionella reaktioner hos patienter med Retts syndrom.

Fördelar har även rapporterats vid buk- och koliksmärta (Aldridge & Brandt, 1991), och ytterligare arbete har fokuserat på den neurofysiologiska förbättringen av motoriska svar framkallade av vibrationsstimulering (Bishop, 1974).

Vid multipel skleros indikerar arbete utfört av Prisby och kollegor (2008) att IVA kan betraktas som optimalt i jämförelse med vissa farmakologiska terapier.

År 2005 utförde Turbanski en studie på 52 Parkinsons-patienter som visade att en cykel av IVA-sessioner ledde till en förbättring av deras posturala stabilitet. I Italien har studier på detta tema utförts av musikterapeuten Riccardo Della Ragione.

Forskning om individer som återhämtar sig från stroke (Van Nes, Latour, Schils et al., 2006) understryker hur IVA optimerar balans kontroll i den postakuta fasen, med långsiktiga effekter på aktiviteter i det dagliga livet.

Många studier om den terapeutiska effekten av lågfrekvent ljudvibration har koncentrerat sig på smärtkontroll (Boyd-Brewer & McCaffrey, 2004; Kriscak & Raffaelli, 2010; Chesky & Michel, 1991).

Rittweger och kollegor (2002) utgick från premissen att patofysiologin för kronisk ländryggssmärta inte bara involverar nervsystemet utan också muskulaturen och bindväven. Deras randomiserade kontrollerade studie visade att lågfrekvent vibration, liksom ländryggssträckningsövningar, kan lindra kronisk ländryggssmärta och därmed förbättra livskvaliteten (Bistolfi, 2009).

Ytterligare arbete med mycket uppmuntrande resultat har utförts gällande minskning av smärta orsakad av reumatoid artrit (Chesky, 1992), behandling av fibromyalgi genom ljudresonansteknologi (Cogan, Camus, Saucier, Arsenault & Demers, 2006), ökad motståndskraft mot träningsbelastningar i tävling (Delecluse, Roelants & Verschueren, 2003), minskning av artärstelhet (Otsuki et al., 2008), och frisättning av muskelstelhet och spasticitet (Semler et al., 2007; Hagbarth & Eklund, 1968).

En italiensk studie av Melchiorri och kollegor (2007) fann IVA mycket användbart för paraplegiska rullstolsanvändare, då det förbättrade armstyrkan och därmed både framdrivningen av rullstolen och posturala överföringar — från stol till säng, stol till toalett, stol till bil.

Celluliter — som inom medicinen kallas ödematös-fibrosklerotisk pannikulopati (PEFS) — drabbar 80–90 % av kvinnorna. Det är en följd av degeneration av blod- och lymfmikrocirkulationen i den subkutana fettvävnaden, hypodermis, vilket förändrar normal metabol funktion. Där mikrocirkulationen är signifikant nedsatt, förändras lipolysen, vätska produceras i de extracellulära utrymmena och slaggprodukter ansamlas där och är svåra att avlägsna.

När lokala förändringar kvarstår, utlöses en progressiv degenerativ mekanism: inflammation, ödem och förtjockning av bindväven upp till fibros, med den typiska bildningen av mikronoduli — förstorade fettceller sammanpressade inuti förtjockad bindväv. Huden antar det karakteristiska apelsinskalsliknande utseendet och kan vara smärtsam vid beröring.

Ljudresonans är den fysiska principen bakom effekten av GA.IA ljudvågssängen på dessa vävnader. Resonans är överföring av en vibration från en kropp till en annan: slå an en stämgaffel och en andra stämgaffel inställd på samma frekvens kommer att börja vibrera — sympatisk resonans, välkänd inom musiken.

På samma sätt, när GA.IA-sängen avger lågfrekventa vibrationer aktiverar den, genom sympati, de motsvarande vibrationerna som är specifika för delar av kroppen. Sängen avger i intervallet mellan 20 och 80 Hz; mellan 30 och 36 Hz resonerar de delar som drabbats av celluliter — särskilt lår, höfter och midja.

Ljudvibrationer genererar en regelbunden, kontinuerlig rörelse av vävnader, som till stor del består av vatten och andra rörliga ämnen. Samma rörelse kan observeras genom att placera ett vattenfat på GA.IA-sängen: inom några sekunder producerar ljudet virvlar som stiger från botten till ytan.

Genom resonans producerar sängen en djup massage, inifrån och utåt, kontinuerlig och konstant, kapabel att återaktivera hela mikrocirkulationen — både blod och lymfatisk — vilket inducerar en stark dränerande och avgiftande effekt med en mild lipolytisk effekt kopplad till den inducerade passiva rörelsen. Ödem försvinner, cellulitknutor löses upp, bindväven mjuknar, genom hela djupet och över hela ytan som nås av vibrationen.

Till skillnad från stötvågs-, rull- eller kavitationsanordningar är vibrationen icke-invasiv: den utövar inget onaturligt tryck eller stötar mot kapillärer och kärl, lämnar inga rodnader eller blåmärken, kräver ingen förberedelse av klienten och ingen operatör närvarande under sessionen. Det enda påtagliga tecknet på att arbetet pågår är en lätt stickning under huden, som kan kvarstå en tid efter sessionen.

Forskningen utfördes vid C.A.R.M.A.-centret (Center Advanced Research and Mental Aid), specialiserat på behandling av neuroser med hjälp av virtuell verklighet och utrustning som kan agera bortom den rent mänskliga faktorn. Teknik i människans tjänst: ”no drug no blood” var mottot, och varje intervention följde det. Den vibroakustiska sängen, byggd efter Diego Kriscaks design, hade fram till dess använts i det sammanhanget — sömnsvårigheter, ångestattacker, stress.

Forskningsteamet bestod av Alberto Raffaelli (hjärnanalytiker), Adriana Barbina (vetenskaplig koordinator), Tullio Fragiacomo (analytiker) och Diego Kriscak (vibroterapeut). Arbetet utgick från premissen att låga frekvenser tenderar att bringa kroppsdelar som utsätts för ett sinusformat ljudstimulus i resonans — en signal fri från härledda ljud eller övertoner, så att det är kroppen själv som resonerar, och i praktiken fungerar som resonanslådan på ett instrument.

Tre frågor ramade in studien. Vilken frekvens eller vilket band ska användas för att uppnå resultat? Hur många sessioner, och med hur många dagars mellanrum, skulle ge positiva resultat — och hur länge skulle dessa resultat vara? Och kunde ljud användas på en perceptuell nivå för att ackompanjera den primära effekten med en avslappningseffekt, inklusive genom leverans av hjärnvågor?

Sessionsprotokollet var fastställt: mät midja, höfter, lår, knän och armar; kör den vibroakustiska sessionen i trettio minuter; stäng av sängen; utför alla mätningar igen; och samla in feedback om sessionen. Kontraindikationer identifierades och screenades före antagning.

Det resulterande datasetet registrerar varje försökspersons session, session för session — från första till åttonde — med mätningar vid varje steg. Det presenteras analytiskt i C.A.R.M.A. 2013-rapporten och utvärderas i DIREDI-rapporterna för 2014–2015. Texträttigheter förbehållna, DIREDI SRL, Azzano Decimo (PN), Italien.